En bit av Norden
En fot i var sitt i hav är förenat med livsfara. Men fint iaf.
Ok
Så var jag hemma igen.
Fredde kom till mig i Köpenhamn på söndagkvällen och så, på måndag morgon lastade vi bilen med allt jag hade och körde västerut. Lisa följde med oss första etappen. På vägen såg vi landskapsarkitektur i Esbjerg, en gammal domkyrka i Ribe, havet i Hvide Sande, samt Esbjörns snälla familj i Ringköping. Vi sov hos dem allihop och dagen därpå gick vi upp vid sex för att gå på fiskauktion i Hvide sande. Det var intressant. Och nu vet jag hur piggvar, stenbit och havskatt ser ut. För att inte tala om den vars namn jag inte känner, som simmar i djupet med lampa på spröt framför sig! Trodde de levde på sånt djup att vanligt folk aldrig ser dem.
Happ.
Sen tältade vi oss igenom Skagen, som blåste bort oss, Kristiansand i Norge med hamburgarmenyer för 80-90 kr, Nissersjön där Fredde fick loppa.
Men iaf. Vi kom hem i fredags, och i lördags var vi i knivsta och igår, söndag, packade jag upp och in. Fast jag var tvungen att rensa garderoben innan jag kunde packa in.
Först då förstod jag att jag hade kommit tillbaka. Det kändes lite märkligt. Men ännu märkligare kanske det är att när jag kom till Köpenhamn så kände jag mig som en fisk på torra land, att jag inte alls var någon storstadsmänniska. Att naturen, skogen och havet, var min spelplan.
Men så, när jag kommit tillbaka hit, så känns Uppsala så pyttelitet, folktomt (och det har väl sina orsaker förstås). Jag kände mig plötsligt lika obekväm här som när jag först kom till Köpenhamn.
Jag antar att det återigen har att göra med min anpassningsförmåga att göra. Den spelar mig ett spratt.
Idag, när jag vaknade, sken solen in genom persiennerna. Och det var vackert.
Fredde kom till mig i Köpenhamn på söndagkvällen och så, på måndag morgon lastade vi bilen med allt jag hade och körde västerut. Lisa följde med oss första etappen. På vägen såg vi landskapsarkitektur i Esbjerg, en gammal domkyrka i Ribe, havet i Hvide Sande, samt Esbjörns snälla familj i Ringköping. Vi sov hos dem allihop och dagen därpå gick vi upp vid sex för att gå på fiskauktion i Hvide sande. Det var intressant. Och nu vet jag hur piggvar, stenbit och havskatt ser ut. För att inte tala om den vars namn jag inte känner, som simmar i djupet med lampa på spröt framför sig! Trodde de levde på sånt djup att vanligt folk aldrig ser dem.
Happ.
Sen tältade vi oss igenom Skagen, som blåste bort oss, Kristiansand i Norge med hamburgarmenyer för 80-90 kr, Nissersjön där Fredde fick loppa.
Men iaf. Vi kom hem i fredags, och i lördags var vi i knivsta och igår, söndag, packade jag upp och in. Fast jag var tvungen att rensa garderoben innan jag kunde packa in.
Först då förstod jag att jag hade kommit tillbaka. Det kändes lite märkligt. Men ännu märkligare kanske det är att när jag kom till Köpenhamn så kände jag mig som en fisk på torra land, att jag inte alls var någon storstadsmänniska. Att naturen, skogen och havet, var min spelplan.
Men så, när jag kommit tillbaka hit, så känns Uppsala så pyttelitet, folktomt (och det har väl sina orsaker förstås). Jag kände mig plötsligt lika obekväm här som när jag först kom till Köpenhamn.
Jag antar att det återigen har att göra med min anpassningsförmåga att göra. Den spelar mig ett spratt.
Idag, när jag vaknade, sken solen in genom persiennerna. Och det var vackert.