Kapten J på de sju haven

Vilken skön dag!
I motsats till gårdagen har jag redan fått en massa gjort. Jag har sprungit en runda i parken, och sett en livs levande mutant-sköldpadda (som dock antagligen passerat tonåren), jag har varit på skolan och fixat med Schweiz-formaliteter, jag har varit och handlat på Netto (kunde pricka av nästan allt på inköpslistan för ovanlighetens skull), gjort en liten disposition över examensuppgiften.
Jag är så himla duktig!

I eftermiddag ska jag leta efter lite presenter. Senare i kväll kommer Lena och Matt och det kan bara bli kul! Jag har saknat dem! Ser fram emot en helg ute i vårsolen.

Apropos Ninja törtles: jag förstod aldrig riktigt charmen med dem när de var populära under min lågstadietid. Vet att killarna var begeistrade av dem, och att de hade namn som jag aldrig behövde lära mig. Kanske hade jag varit lika begeistrad om jag haft en själv. Vad är det som är dagens törtlar? Bionicle, månne?  Äh, skit samma.

Nu har jag för första gången i mitt liv, tror jag, varit på opera! Det var mycket roligare än jag hade trott! Jag har levt i en föreställning om att opera är skönt att sjunga, men inte att lyssna på. Möjligen förutom Peer Gynt, då, eller spontanföreställningarna av ägaren av l'opera vid fontänen i Vientiane.
Nu har jag dock ändrat inställning, efter att ha sett denna Pelleas och Melisande. Ett litet gäng, var vi, som bokade billigast möjliga biljett och fick ståplatser längst bak, längst upp. Efter halvlek bytte vi träsmaksalstrande trappsteg mot lediga och väldigt mjuka plyschsäten.

Men det var vackert. Det var klassiskt. Och det var musikaliskt imponerande. Hela grejen med att sjungprata är faktiskt en kul idé som borde avspeglas mer i vardagligt prat. Jag ska försöka.

Sen cyklade jag och Åse hem genom natten. Jag somnade som en hundvalp när jag kom hem och hade svårt att vakna imorse. Operan måste verkligen tagit krafterna ur mig. Jag fick en väldig lust att gå på bio. Men just denna vecka är det nån sorts biofestival och därför är det dyrt att gå på bio. Jag får vänta till festivalen är över. Tycker att det är lite märkligt att en festival ska behöva ge den effekten, menmen.

Idag borde jag förbereda min "examensuppgift" men istället har jag tvättat kläder och käkat mariekex.

Jag undrade så varför det kändes tråkigt att vara i Malmö bland mina landskvinnor och dito män. Det var samma känsla som jag alltid får när jag anländer till Arlanda efter att ha varit ute i världen. Det är nästan alltid grått. Kala träd. En snöhögsrest här och ett happymealpaket där.

Och svenskan. Svenskan ger mig ingen utmaning. Det är nog därför jag trivs med att vara utanför Sverige ett tag. Danskan ger mig min dagliga utmaning. De tre grupparbeten som varit har varit små nervositetskällor men efter varje inlämning har jag inte kunnat förstå vad som gjorde mig så nervös från början. Likaså presentationerna inför klassen. Idag fick jag en smärre black-out och kunde inte förstå vad som stod på min minneslapp, men jag klarade mig igenom hindret och gjorde tydligen bra ifrån mig ändå. Det är de här små utmaningarna som är kul, och jag behöver dem. Frågan är bara hur jag ska återanpassa mig till en vardag utan naturliga utmaningar igen. Jag måste anstränga mig för att hitta utmaningarna. Och anta dem.

  

Och när jag tänker närmare på vad Sverige betyder: det är inte Sverige i sig som har så stor betydelse. Det är de platser jag av olika anledningar har anknytning till. Västgötaslätten betyder nåt. Knivsta och Uppsala betyder nåt. Stockholm betyder nåt. Roslagen betyder nåt. Likaså Hofors. Och Göteborg även fast jag inte varit där så mycket. Spridda platser i Norrland betyder nåt. Jag kan nog sammanfatta anledningarna till vänner och familj, platser knutna till minnen, och naturens vidunderliga dragningskraft.

Ja, förutom bilder kanske jag ska nämna några ord om hur min resa till Alnarp/Lomma/Alnarp.
Jag möttes av min vän S (som förmodligen vill vara anonym, säg till annars!) på Malmö station. Det var soligt och blåsigt. Vi tog en tur genom centrum, kikade på lite kläder. Åt en macka och tittade på konst. Jag konstaterade att skåningar kokar gröt och danskarna äter upp den, och därmed var det avklarat.
Sen åkte vi hem till S. för att förbeda oss inför kvällen: spex och galej med cowboytema. Vi hade tolkat temat på två helt olika sätt, men vi passade nog båda in rätt bra, skulle det visa sig.
Spexet var bra, och bjöd på flera sångtalanger. Sen var det middag och till bords fick jag en kaktus och en vanlig kobojsare och en sheriff. "Vinterhav! Skål!" skanderade de. Det var kul. Sen dansade vi oss genom natten och jag mötte en enarmad bandit som gav mig anledning att för kanske enda gången i mitt liv få säga: "men den armen du har, verkar väldigt bra" och sen skrattade vi.
Vojvoj. Vi kom inte i säng förrän vid höga morgontimmesiffror. Och när vi vaknade till lunch var klockan ännu mer än den borde vara. Så åkte jag hem, efter en promenad längs kajen med S. Njöt av solstrålarna i mitt bleka nylle.

Idag har jag suttit i parken och pluggat.
Det var dejligt, kan jag lova.

MALMÖ
Jag tänkte: "en ek".



FREDERIKSBERG
Jag tänkte: "en diagonal".

Efter ett skrivandet av den senaste grupparbetsartikeln 12 minuter efter deadline idag, så tog jag mig hem och gjorde mig några smørrebrød. De satt fint i min nya och fräscha danska bakterieflora. Eh...jo.
Sen tog jag mig en runda på stan för att leta efter en cowboyhatt. Jag hade som mål att hitta en gråblå hatt, som skulle matcha mina boots. Så jag cyklade till Nørrebro där jag vet att det finns en massa second-handbutiker. Jag gick in i fyra stycken och frågade. Nej, ingen cowboyhatt. "Hattaffär i närheten?" Nä, inte det heller. Jag kände mig lite lätt motarbetad. Så åkte jag ner till Ströget. Tänkte att jag iallafall kunde kika in i nån av alla skinnaffärer där, även fast jag tänkte att det förmodligen skulle överskrida min budget och därmed vara ett lönlöst projekt.
Men så sprang jag på en liten second-hand, på en tvärgata vid Ströget. "Har du en cowboyhatt här?" frågade jag.
Ja, sa tanten i butiken. Och så plockade hon fram den enda hon hade. En gråblå. I mocka. Australiensisk. 200-årsjubileumshatt. Wow, här sprang jag på stans enda cowboyhatt och den var precis den färgen jag behövde! Hur vanligt kan det vara med gråblåa cowboyhattar?
Jaja. Pris: 700 DKK. Jag förklarade att den bara skulle användas en kväll. Och hon skickade mig vidare till BR leksaker. Så jag gick dit och köpte mig en plasthatt som är aningens för liten och väldigt ful, men dock en sheriffhatt. Jag hoppashoppas att jag hittar en riktig imorgon i Malmö.

På vägen hem cyklade jag förbi en kille som hade samma (sjukdom?) ansiktsform som killen i Mask. Ni vet den med Cher. Märkligt. Jag tänkte att han nog har ett särskilt förhållande till filmen.

Och apropå film, så besökte jag cinemateket i onsdags kväll. Jag fick äntligen se Kusturicas Underground och jag hade höga förväntningar, men den var precis lika bra som jag hoppats. Den var djupare än de andra jag sett av samma regissör, men den typiska absurditeten var där och lättade upp.

Ikväll tänkte jag bjuda Asta och Daiva på pasta och tomatsås.

Den här påskharen dök upp bland mitt kladd.




Liksom de här kycklingarna.
Kan ju bara betyda att påsken närmar sig.

Det är det här som jag ägnar dagarna åt just nu.

Mitt nygamla paraply och mitt nya tiokronorsarmband.

Jag bara satt. I klassrummet en dag i förra veckan. Och då slog det mig: vad sjukt konstigt det är att det finns två olika sorters människor! Det finns en sort som är kvinna och det finns en sort som är man. I princip ser de likadana ut, syntaxen är densamma, men morfologiskt är de olika uppbyggda. Vissa föds till man, vissa föds till kvinna. Jag tycker bara det är så himla konstigt. En art, men i två olika skepnader.

Det är så himla oeffektivt av biologin.
Och så känns det plötsligt så självklart att kvinnor och män tänker på olika sätt. Klart att vi har olikheter i huvudet också när allt annat är olikt.
(Jag hade tänkt nämna vad föreläsningen handlade om också, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det var nåt om historia, arkitektur och analys.)

Sen blir jag alltid lika glad när jag ser en bild på charmigt pojkbandssmilande hårdrocksgossar. Nu senast i en litauisk damtidning. Apocalyptica hette de. Det är samma sak som att släppa ut minkar från minkfarmar iklädd finaste kappan från körsnären.

Nya Carlsberg från sent 1800-tal. Levande betongögon. Svårt att smita obemärkt förbi.

     Landn.-/cykelbana



    Mönsterspotlight

     Red light


     Diodfall

Det darrar lite i klassen nu. Vår lärarinna, tillika professor i landskapsarkitektur, M.H, har haft rykten om sig att vara en riktig häxa. Och tycka illa om människor som försöker genomföra kursen utan att kunna danska.
Fram tills nu har hon varit förvånansvärt hygglig. Förra presentationen gav hon så lite kritik på våra arbeten att vi gick därifrån utan att veta hur vi tog oss ut.
Men idag. Idag hade hon vaknat på fel sida. Häxsidan.
Hon tyckte inte om en endaste artikel. Hon var väldigt hård. Ratade totalt L's grupps artikel och använde den som exempel vid jämförelser med alla andra artiklar.
Jag har även hört ryktas att det finns studenter som tagit studieuppehåll bara på grund av hennes fascism. Man vill avveckla henne. Men hon är professor och rör sig inte ur fläcken.
Jag kommer att tänka på en sak mamma berättat, om en franska-uppgift som stod i att läsa boken Bonjour Tristesse. När de sedan hälsade på läraren, sa de "Bonjour Tristesse!"  Det skulle jag vilja säga till M.H.
Som tur är fattar jag inte allt hon säger. Och jag kan heller inte ta åt mig. Men hon ser ganska kul ut och ibland säger hon trevliga saker.
Frågan är bara på vilken sida hon tänker vakna resten av alla morgnar den här våren....
Jag bävar....

Jaja, sen gick jag och köpte mig ett par nya löparbrallor. Och sprang jättelångt. Det var skönt. Efterlyser förresten löperskor,  och löpare för den delen, till vårens och sommarens tävlingar! Sara? Eva? A-K? Laddar ni?
I påsk ska jag införskaffa nya pjucks också.

Ah, skönt att tina upp en vinterkall kropp. Den här helgen har varit både lugn och stojig.
Fredag: ledig dag. Tvättade kläder, för hand. Och det gick bra och det var skönt att tvätta. Och meditativt.
På kvällen hängde jag med Åse och Pernille till A-vej. Har nog redan börjat tröttna på det stället. Det är som vanligt aldrig andra larkare på studentpuben. Den enda behållningen är att titta på macho-nya zeeländarna. De är riktiga brudmagneter och otroligt självsäkra. De är alltid på A-vej. Och de ser inte ut som vanliga biotekniker; snarare som muskelbyggare. Jaja. Men jag gick tidigt. Har gjort något med knäet, det vill inte riktigt bära.

Lördagen var lugn. Jag tog en cykeltur till Nørrebro och fikade lite. Pluggade lite. På kvällen, eller i mina ögon natten, hängde jag med Asta och Daiva ut för att dansa. Och oj, vad vi dansade. Det var befriande. Och kul kombination av folk i sällskapet: 6 litauer, 3 nigerianer och jag. Från 24 till 42 år. Ja, det var kul.

Idag har jag och Asta varit och fikat hos Daiva. Hon bor inneboende i en galen lägenhet. T ex så sover hon i en trekantig säng. Och toalettpappershållaren var en liten amerikanarbil. Men vi kikade lite på Let's dance och åt mariekex. Typiskt litauiskt.

Ja, och sen gick jag och köpte mig små påskliljor i kruka. Och tvättade ännu mer. 
Därefter har jag fortsatt med pluggandet. Förbereder responsen på artiklar i ämnet Hållbarhet. Intressant.

Och vädret har, som rubriken antyder, varit superskönt! Varma vindar från väst. Solstrålar. Mm...

Här är stålhästen jag rullar runt med. Igår råkade jag böja nyckeln. Aluminium. Tänkte: imorgon måste jag köpa nytt lås, innan nyckeln går av i låset. Jag hann inte. Nyckeln fastnade i låset. Jag fick bära psykeln flera kvarter till en psykelhandel där de kunde klippa upp låset. Jag har köpt ett nytt, glänsande blått lås. Och nu rullar vi vidare, jag och stålhästen. Den är riktigt skön. Och växlar är överflödiga i en flack stad.

...att välja Prunus serrula. Glanskörsbär.

Ja, ett litet möte på hemmafronten. Min uthyrare var här idag och skrev kontrakt och tog emot våra pengar. Hon är själv pensionerad landskapsarkitekt och gift med en arkitekt som tydligen "designat" lägenheten för en oherrans massa år sedan. Hon var full av energi och väldigt vänlig. Jag har förhoppningar om en problemfri tid här.

I skolan har vi jobbat hela dagen, med grupparbetet om hållbarhet. Bæredygtighed. Jag tror jag blir lite knäpp i huvudet av blandningen av alla språk. Engelska hemma. Lyssna på norska, lyssna på danska. Prata på skandinaviska, som i att prata med mina uttal, men byta ut de ord som inte funkar alls på dansk-norska. Fast ibland blir det fel ändå. 'Konstigt', finns inte på danska, i samma betydelse. 'Rart', heter det på norska. Och säger man det till en dansk, så betyder det 'rart', som i sött. Man ska säga 'märkligt'. Och ibland försöker jag även ändra på mitt uttal. Då tycker danskarna att det är rart. Idag sa jag 'social' på danska.
Och sen tittade jag ut på himlen och sa: 'Åh, inga moln idag!' Alla tittade ut, jättelänge. Så sa de, nästan i kör: var ser du en måne på den här himlen? Skyer heter både på danska och norska. Tydligen.
Det är kul att lära sig skandinaviska. Men det konstigaste av allt är att jag kan säga Sverige här i utlandet. Och folk fattar var jag kommer ifrån. Vanan sitter ju i, att så fort jag lämnar mitt hemland, Sverige, så ska jag döpa om det till Sweden. Jaja, petitesser. 
Kanske lär jag mig lite litauiska också. Men det språket verkar ofantligt oöverskådligt, så där lägger jag inte så stor möda. Asta säger själv att det är omöjligt att stava rätt, för att språket innehåller så många kasus, prefixer och suffixer. En ströläsning i hennes damtidningar och jag är beredd att tro henne.

Imorgon har jag sovmorgon. Eller helt enkelt: en ledig dag.  Lyx. Då ska jag dricka den kafflatten som jag inte fick dricka förra helgen, eftersom min favvo-baresso hade bommat igen i rädsla för gatustenskrossade fönster.
(Jag begränsar mig till en kafflatte i veckan, av ekonomi- och hälsoskäl.)

Ah, vilken tur. Jag som kände mig lite uppkörd just idag.
(Den satte i vilket fall som helst sting på min perfekta dahl idag.)

Det bruna huset som skymtar i bakgrunden är Ungdomshuset.
Jag tycker att det är ganska rar gest av polisen att lämna de tunga vapnen hemma för att göra plats åt blåa vattenballonger (och en liten, röd).

Det finns en massa åsikter kring Ungdomshuset på Jagtvej 69. Min mening är att hela grejen är ett mycket bra exempel på att pengar ger makt att trampa på fotfolket.
Vad jag förstått så har Ungdomshuset en gång donerats till stadens ungdomar av typ kommunen. Och de har skött sig ganska bra (här går ju förstås meningarna isär igen), och när jag säger det så tänker jag på att huset har engagerat ungdomar från flera håll i Europa. Här har hållits konserter, musiker har fått ett ställe att öva. Klottrare och grafittimålare har fått uttrycka sig på ett ställe där det har uppskattats av andra. Här fanns plats för matlagning och övernattning. Det har upprättats hemsidor och ett got kommunikationsnät. Det är ganska egendomligt.
Ungdomarna har fått leva som de velat. Tro på vad de velat. Och låta hur mycket de velat.
Är det då så konstigt att de bunkrar med tegelstenar och järnrör och lär sig en massa slagord när det kommer en rik tant och köper stället för några miljoner för att istället göra plats för frikyrklig verksamhet? Är det konstigt att hon behöver polisens hjälp för att ta vad som numera är hennes?

Det är ett krig med religiösa förtecken som vi sett på så många andra håll runtom i världen.

Se nu för bövelen till att skaffa ett fullgott alternativ åt de stackars kidsen!
De vill ju egentligen bara ha kärlek och värme.

Ja faktiskt. Det var 20 år sedan sist vi sågs. Det kändes lite som att komma hem.
Fast jag tyckte lite synd om henne nu där hon satt endast iklädd sin bronshy, på en kall sten i ett vinterhav.

En lite (än så länge) fredligare del i kampen om att bevara ungdomshuset.

I bakgrunden poliser på rad. I förgrunden folk som väntar på upplopp.

Sista dagen på Nørrebro (som väl alla känner till vid det här laget) skulle jag gå och panta några burkar.
Jag hade tänkt att gå till ett ställe i närheten av en viadukt där jag vid flera tillfällen stött på en dragspelare. Många små pengar har gått till denne man. Det är värt att betala gatumusikanterna för de är enligt mig mycket delaktiga i att det skapa det "urbana liv" jag ägnat tid åt i förra grupparbetsuppgiften. Min lärare, Malene - professor och författare till mången kursbok - har diskuterat det goda i att gatumusikanter ska få betalt från typ kommunen för det arbete de utför med att skapa urbant liv. Jag kan bara hålla med. Men så länge det inte sker med skattepengar betalar jag gärna för det ur egen plånka.

Iallafall. När jag hade pantat mina sex flaskor (NB! Och fick 6 kr, motsvarande 7 svenska, det är inte dåligt.) så gick jag och skulle lägga dessa hos min dragspelare. Men jag blev väldigt besviken när jag hade missat honom för dagen! Han som alltid log och sa några svårbegripliga ord mot mig och alla andra han fick ögonkontakt med.
Hm. Jag får åka dit snart igen.