Kapten J på de sju haven

De senaste dagarna har jag lärt mig vad som är värt att veta om Kinas historia, Frankrikes politik och krigshistoria, Mexiko citys uppbyggnad och stadsproblematik, europeisk kolonialism och gud vet vad. Detta har jag lärt mig under ett tre timmar långt bokaffärbesök, en presidentpalatsbesök, en fyratimmarspromenad till älva' (gula floden).

Jag har svårt att få folk att sluta prata helt enkelt. Fast det beror ju också lite på att jag lättare kan ta till mig historia  när det sker i berättande form och därför blir intressantare. Ja. HURSOMHELST.

Till frukost gav jag mig mango och kaffe. Det var inte alldeles fel.

I eftermiddag ska jag möta Shuaishuai (studenten) och ännu en involverad student. Jag är utelämnad åt dem just nu så jag hoppas att det mötet blir givande. Behöver få informationen som möjliggör mitt eget informationssökande.

Förresten hoppas jag det är bra med er där hemma! Har förstått att det är fina dagar nu! Härligt!

Fuktig, varm, tjock luft, men aningen lättare än de soligaste timmarna.
Doften av jord som inte varit blöt på veckor. Varmlandsdoft.
Någon hamrar.
Någon sjunger en kinesisk sång.
Hundskall.
Droppljud på blött trägolv och plåttak.
Metallstolen är varm. Luften är ljum.
Innergårdens högvuxna träd är tyngda av vätan.
Dammet är bortspolat, de verkliga färgerna får sitt uttryck igen.
Innergården är lugn, långt borta från gatans larm.


Det är fint. Alldeles fint.

Ikväll blev jag bjuden på soppa av JH. Jag ska nog inte berätta vare sig hur den såg ut, eller vad som var i den, det kan vara för magstarkt för er. Men den smakade bra iallafall, efter en stunds försiktigt pillande. Unde måltiden berättade han att den mest grymma måltiden man kan äta i Kina, är aphjärna. Den är förstås väldigt dyr eftersom man äter hjärnan på sällsynta apor. Levande. Fastklämd under bordet, med skallen krossad av en hammare. Glufs, glufs. Det kanske jag också borde klassat som lite väl magstarkt.

Jag undrar om min mage inte är gjord av stål ändå. Superstomach!

Mötet med professorn gick bra förresten. Han såg ut som en blandning av Jackie Chan och Chevy Chase och var väldigt trevlig, intresserad och oproblematisk. Han hade varit i Stockholm i förra veckan; på KTH. Eftersom mitt hemuniversitet och universitetet jag är på här inte har något utarbetat samarbete, tror jag inte jag får så mycket mer praktisk hjälp av honom, jag frågade honom det direkt. Men han introducerade sig för en av hans studenter som pluggar nån sorts urban planning / byggnadskonservarie (heter det så?), och hon kommer att hjälpa mig en hel del med att hitta kontakter och en plats att fallstudera. Imorgon ska vi ut på exkursion, hon och jag, och leta efter ett passande kvarter.
(Det kvarteret jag hittade förut visade sig vara på väg att renoveras, och passade alltså inte min studie.)

Så nu är jag igång!

Fast ingen AC på rummet, men det kan jag stå ut med.
Det här var ju ett riktigt mysigt hostel! Trevlig bakgård med nämnda djur och snart ska jag gå tillbaka till nudeltanten här på gatan. Jag måste vara mätt i magen när jag ska till professorn! (Jag är lite smått nervös inför mötet, vet inte riktigt vad det kommer leda till, men jag har iaf suttit på rottingmöblerna ute på verandan och förberett mig med punkter som jag inte får glömma att ta upp.) Spännande...!

Jag har även etablerat kontakt med en av de svenska studenterna här. Han och klassen var visst på studieresa till nästa helg, så jag får vänta lite med att träffa dem, men det ser jag också fram emot!

För övrigt är det kul att vara bland folk igen. Jag längtar verkligen inte tillbaka till mitt AC-kylda fönsterlösa hotellrum!

Första gången jag var i Kina var 1992, tror jag. 16 år sedan. Andra gången var 2000, tror jag. Åtta år sedan. Tredje gången är 2008. Med jämna mellanrum åker jag till Kina, skulle man kunna säga. Andra gången jag var här kunde jag en hel del kinesiska. Mandarin, ska jag säga. Putonghua. De åtta år som gått sedan den gången har tillåtit orden att somna djupt. Mitt ordförråd är numera starkt begränsat, trots att de vaknar upp, ett efter ett.

Jag gör mitt bästa för att göra mig förstådd på kinesiska. Ibland går det, ibland går det inte. Ibland försöker samtalspartnern inte ens förstå, ibland kan jag prata precis hur jag vill och ändå göra mig förstådd. Svårast är medelålders män, lättast är gamla tanter.
Ibland hävdas det att mandarin inte funkar i Nanjing. Jag har upptäckt flera skillnader, men det är ju inte som två helt olika språk; snarare skillader i uttal av tex sje-ljud och räknetal. Jag misstänker att Beijingmål låter lite tjockt i Nanjingbons öron. Lite som....östgötska för en göteborgare.

Nå, jag har redan gjort stora framsteg den korta tid som förflutit, så jag har hyser förhoppningar om att kunna utveckla en bättre kinesisk talgrund under resten av resan!
______________

Jag tycker inte om kinamat i Sverige. Allt smakar likadant och allt är friterat eller kokat i olja. Ej heller tycker jag om kinamat i Kina. Allt smakar likadant och allt är kokat i olja.
Tyckte jag.
Jag har nämligen förstått grejen nu. Kinamat i Sverige är fortfarande ingen hit. Men maten här i Kina är en smaklöksretande resa genom råvaror och säsonger!
Grejen med kinamat i Kina är nämligen inte kryddningen. Jag har hittills bara sett tamarind, soya, chili, kanske buljong. Som kryddning. Det är råvarorna som gör skillnaden. Råvarorna smakar nämligen intensivare här. Det känns inte lika genmanipulerat och urvattnat som hemma i svedala. Kycklingen, tomaten, svampen, ägget, nudeln, ja, allt är intensivare.

Jag har hittat en restaurant på mat-gatan i närheten, som jag varit på nästan varje dag nu. Det är en lång disk, med upplagda maträtter så att man bara behöver peka på vad man vill ha och få en portion av det. Där har jag kunnat botanisera utan att kunna orden för vad jag äter. Annars skulle det bara bli nudelsoppa, eller varm soyamjölk.
Däremot är det faktiskt så att maten är väldigt oljig. Men jag har förstått detta också, nu. Man säljer i vanliga fall inte dricka på såna här matställen och det behövs ju inte när maten är så saftig. Istället läskar man sig med en fruktdryck efter maten.
Lyllo mig, som får testa alla nya maträtter.

Sicken bra dag hittills!
Fick ett wakeupcall från polarna i Hofors vid 7snåret. Det var kul, men jag somnade om igen och sov till halv elva.
Dagens uppdrag var att besöka kaos-templet. Eller, det ser ut att heta så; Chaotian temple. Först tänkte jag ta tunnelbanan, men det slutade med att jag gick hela vägen, vilket råkade vara ett bra alternativ. Jag snubblade nämligen över ett youth hostel, på en liten tvärgata med massa grönska, småkök, ja, det var liksom lite vientiane-atmosfär. Så jag föll för det och efter en kort tvekan bokade jag in mig där från imorgon. Jag får helt enkelt testa en vecka och se hur det funkar med logistiken. Alla mina dyrgripar som jag bär runt på måste ju ha lite säkerhet omkring sig. Men det var billigt! 45 yuan/natten.
Firade med en nudelsoppa i närheten och vandrade vidare.
Kaos-templet visade sig inte vara alls kaosartat. När jag väl passerat biljettluckan var där nästan ingen. Lärde mig lite om Ming-dynastin, porslin och skepp. Nå.
Sen vandrade jag vidare, råkade passera en dvd-försäljare, och tänkte att jag ju måste testa kvalitén på dem. 5 kronor styck och jag fick: The other Boleyn Girl, 300, SIn City, The good german och Amelie från Montmartre.
Sen tog jag en kaffe på starbucks igen, när jag ändå var i närheten. Där är det alltid några falanger. Idag satt en, vad jag tror var, amerikan i hawaiiskjorta där och kliade sig i skrevet. Hu.
Sen tog jag metron tillbaka. Metrosystemet är bara nåt år gammalt och begränsar sig till en linje i nord-sydlig riktning. Men den är väldigt fräsch, billig och okomplicerad. Bussarna är också billiga, men det är så svårt att veta var man hamnar om man hoppar på en sån.
På sista biten hem stannade jag och köpte körsbär som jag ska ha när jag nu slår igång en film för lite relax.

Jag gillar den här staden mer och mer.

liksom sista gången som jag går med linne och shorts i den här stan.
Och jag hade inte behövt det heller, för idag var det mulet och aningen svalare.

Jag hittade till starbucks idag iallafall och det var lika dyrt som var som helst i världen, så nu har jag köpt en bytta med nescafe till hotellrummet.

...små rackarna till fruktbollar har jag smällt i mig en hel liten korg av. Jättelustiga. Och mannen på gatan såg väl min förtjusning och skämdes inte över att ta 10 spänn för dem. Det tror jag var dyrt. Fast det betalade väl för korgen antar jag.
Goda var de iallafall. De smakade lite som jordgubbar. Saftiga. Med kärna i mitten varifrån det strålade ut små fruktkött-trådar som avslutades med de mjuka taggarna man kan ana på bilden.



Annars, idag har jag varit på skolan och letat guesthouse, druckit dyrt kaffe på väldigt fin-kinesiskt coffee house. Besökt Nanjing Massacre Museum tillsammans med B och JH. På vägen dit passerade jag den olympiska stadion. Vet inte riktigt hur den kommer att användas. Men den såg flashig ut och området runt om var väldigt storskaligt, och halvfärdigt.
Efter middag (jordnötter, aubergine, vattenbuffel, fläsk och paprika) tackade jag för mig och drog mig hemåt. Tänkte att jag skulle somna så tidigt som möjligt ikväll så att jag kan ta mig till universitetet igen och snacka lite.

Godnattbön:
Gode gud, ge min mage styrkan att hantera moffandet av dyra bollfrukter problemfritt. Amen.

Jag kom på en till kul sak som jag lärde mig igår: Mao var storrökare. (Jag försökte sticka in här att han ju faktiskt är död också, s'attäh...). Mao sa tydligen idel kloka saker när han hade en cigarett i munnen. Jag försökte briljera med att In Vino Veritas. Men Sanning var visst ett ord som var lite svårt att förklara.

Intressant sätt att se på't.

Iallafall, jag gick omkring på stan (hade tagit mig till den stora shoppinggatan för att leta efter en bokaffär med böcker på engelska) och kände mig väldigt ensam. Funderade på hur det kan gå till i en stad med nästan lika många invånare som det finns i hela sverige. Så fann jag mig ståendes i fel bokaffär och försökte hitta engelska böcker när dessa två killar kom fram och frågade var jag kom ifrån. Det fortsatte med att de (B och JH) visade mig vägen till affären jag letade efter och de var kul att prata med så jag hängde med dem till muren och sjön. Den ena lärde mig kungfu-poser och frågade vad jag tyckte om livet och världen. Den andra kunde bättre engelska och diskuterade vilken bild av kina utlänningar får genom media. Han tyckte att den stämde väldigt dåligt. Vi pratade lite om religion och lite om allt annat möjligt. Det var givande och sen gick vi
i en lång bit tills vi tröttnade, tog bussen och åkte till hotellet där den ena jobbar. Drack vatten och sen gick vi vidare och köpte mat och sen spelade vi biljard. Nu sitter jag åter på hotellrummet och känner mig nöjd med dagen, glad över att ensamheten känns längre borta.

Jag skulle kunna berätta tusen saker till om den här dagen, men jag orkar nog inte det just nu. Eller, jag kanske ska punkta upp dem, för att dokumentera och kunna minnas mina första intryck...

- B tyckte vi skulle ta kort hela tiden. Och letade hela tiden efter kodakmoments. Valde promenader utifrån bästa fotomöjligheterna.
- Ett träd vill egentligen vara tyst, det är vinden som skapar ljuden
- Det enda Kina vill är att hålla fred inom landet.
- B klarar bara av att dricka en halv öl, dricker han mer blir han sjuk,
- Men JH röker en massa och bjöd på cigg, vilket kändes oartigt att tacka nej till.
- JH ville gärna ställa upp som tolk åt mig.
- På lördag kommer os-facklan till Nanjing. Det ska jag se. Om det går.
- Det är bara tjejer som är utländska och såna som är prostituerade som röker.
- Typ allt jag äger är gjort i Kina och köpt för dyra pengar i Sverige.

Ja, det var väl ca 1000 saker?

Nu ska jag sova. Igår sov jag totalt 12 timmar. Inatt: förmodligen lika länge.

Jag hade bestämt mig för att se muren idag. Men mitt problem med den här staden är att den är mycket större än den verkar. Jag gick i säkert en timme, på shoppinggatan, bland hutongerna, frustandes genom damm, stekande sol och skräphögar. Jag kom aldrig fram till muren. Så jag satte mig på ett svalt fik och beställde apelsinjuice, genom att peka på en bild. Ah. Fick in en söt sojamjölkdrink med sockergelebollar i botten. Ok. Inte läskande. Men iallafall, jag frågade var jag var och det visade sig att jag hade gått vad som på kartan ser ut som ett kvarter från hotellet. Jag bestämde mig för att sluta leta efter muren och ta en taxi till konfucius-templet istället.

Den resan tog kanske 20 minuter. Helwacko. Och när bilar tutar måste man flytta sig annars blir man överkörd. Det är inte varningssignaler (typ: om du rör dig nånstans så finns det risk att du kan få en fartvind över dig, som jag är van vid), nej det är den sortens signal som säger att flytta på dig mjuka människa, där du står ska min bil köra om 1 sekund.
Hierarkin går från hårdast, snabbast bilar i toppen till mjuka långsamma människor i botten. Och sen såg jag en blind man käppa sig fram i en korsning. Helt otroligt. Han kanske var döv också. Han kanske inte hörde alla bilar som omringade honom.

Nåväl. Vid konfuciustemplet fick jag äntligen min första nudelsoppa. Jag fegar lite så här i början, beställer vegetariskt, och fick ändå småägg i soppan. Vet inte varför, men jag har svårt för såna.

Vid en rundtur på marknaden insåg jag att där fanns allt. Allt som man vill köpa finns där. Jag uppehöll mig länge vid zoo-butikerna. Tittade på hamstrarna för 8 kronor styck, som flämtade, en hade somnat uppochner i hjulet. Lealösa djur.
Enorma kaniner försökte gräva sig ur sina burar, hundratals minisköldpaddor sprattlandes i lite vatten. Hundvalpar, som såg så ledsna ut att jag inte kunde slita mig från dem. 105 kronor för en liten pekinges. Cocker spanieln vågade jag inte fråga om. En tant tyckte jag skulle köpa en valp, öppnade buren och drog fram en liten vit i ett framben. Jag klappade den lite och sa att jag inte ville köpa, då droppade hon bara ner valpen igen. Det gjorde säkert inte ont på den, men det kändes lite obehagligt. Såg även några sharpei-valpar och kom att tänka på sharpeien vi nästan köpte i thailand.

Nå, en sak till vill jag berätta om. Igår, när jag promenerade lite i området omkring hotellet, hamnade jag på några smågator med trevliga nudelhak, rullande kiosker med kokta kotungor, bagerier och sånt. Där fanns även en liten fickpark där nån stod och gjorde taiqi, någon dresserade sin hund, några spelade mahjong, jamen, Kina, som vi känner det. Väldigt trevlig stämning. Jag stannade vid en dam som sålde djur här också. Små nätpåsar med ankor, kycklingar, igelkottar, ormar, sköldpaddor. Fast när jag försökte fråga vad de skulle användas till, om det var råvaror till köket eller nåt, så svarade hon med att jag borde prata kinesiska. Där fick jag. Det var ju det jag gjorde!

Runtom fickparken fanns flerfamiljshus, med en väldig massa balkonger, människor på desamma, liv och rörelse helt enkelt. Insåg att gränsen mellan ute och inne är diffus i Kina. Fasader av det här slaget är så öppna!
Jag kikade lite till och sen såg jag en skylt. Jag förstod inte texten, men bilderna visade planer på en ny park, nya bostadshus och busshållplats. Jag insåg genast att det här kanske var vad jag letade efter! Här kanske jag kan göra min fallstudie! Måste fråga någon som vet mer helt enkelt.

Den tidiga morgonen på Arlanda blev riktigt trevlig. Jag började med att fika hejdå med mamma och pappa. När jag passerat metalldetektorn fick jag en pratstund med kompisbrorsan Eric. Sen vände jag mig om och då stod Christian där, vilket också resulterade i en pratstund. Det gladde mig!
Sen lyckades jag hitta de sista presenterna att ta med mig, några finare som komplement till alla mobilsnören och polkagrisar som stått för väskans tyngd.

Tjoff. Iväg till Frankfurt. Säkerhetspraterskan fick skrattanfall när hon pratade. Det var kul. Och lugnande. Resan gick bra och framme i Frankfurt upplevde jag för första gången att jag verkligen fattade vad jag höll på med. Jag åker ju till Kina! Och då blev jag så glad att jag var tvungen att fira med en stor tysk stark. Den var stark. Så stark att jag höll på att bränna mina cash på parfymshopperi. Vilket jag alltså inte gjorde, men hade dock blivit ett potpurri av olika pachouli-dofter. Hm.

Ja, sen väntade jag lite på Kina-planet. Inte så länge. Och jag lyckades dessutom byta plats till lite längre fram så att jag dels fick ett dubbelsäte, dels (skulle det visa sig) slapp sitta bredvid en skrikande bebis. Det är värt att notera att det var en skrikande bebis. Inte en gråtande. Det var liksom aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa från Frankfurt till Nanj.....Shanghai.
För, just ja, Nanjing flygplats var stängd när vi kom så efter att ha cirkulerat ett tag började soppan ta slut och vi fick åka till Shanghai istället. För att fylla på soppa. Och det tog så lång tid att vi var tvungna att se oss själva som immigranter. Alla passagerare fick bussas till terminalen. Bara för att checka in i Kina. In och ut bara. Tog en timme. Vi fick följa en gul skylt. Och vid ett tillfälle stannade gubben med den gula skylten för att det var en apparat som pratade med honom. Han visste inte hur han skulle svara den, så han var tvungen att tillkalla hjälp medan han pratade med den från anna möjliga håll. Kul.

Ja, men sen fick vi hoppa på planet igen. Samma plan. Samma plats. Samma filt.
Tjoff bara, och så kom jag fram till Nanjing flygplats, 5 timmar försenad. Väskan kom och mitt första uppdrag var att växla pengar.

I kön till växelkiosken blev jag påhoppad av en taxichaffis. Jag frågade hur mycket han skulle ha, men sen började farsans ord eka i huvudet direkt när du kommer fram, sätt dig ner en stund och tänk igenom situationen, gör inget förhastat  och så fick jag lite panik över min tankspriddhet och bara plötsligt nonononononoo. No taxi. Sen växlade jag mina pengar och jag såg hur han kikade fram bakom kiosken. När han kom fram igen hade jag samlat mig lite och kunde säga det på kinesiska. Då tog han det till sig och gav upp.

Tyvärr så dissade jag nog den enda taxichauffören där, bara. Så jag fick åka buss och det var ju ändå smidigt och billigt. Sista biten med taxi för inga pengar alls. Förresten är jag glatt överraskad av staden! Den är ofantligt grön! Små parker här och var, och motorvägen in i staden var bland de finaste jag sett. Kantad med nån kinesisk draperande gran, varvad med blodberberis (berberisen verkar frodas här, Juni, jag hyser förhoppningar om att hitta en uppstammad variant, om jag gör det ska jag fotografera den!). Och närmare staden, när vägarna börjar gå på olika nivåer, noterade jag att det längs hela vägkanten hängde balkonglådor med måbärsliknande buskar! Wow! Sen hade jag glömt bort hur rädd man behöver vara när man åker bil i det här landet.

På hotellet tror jag det blivit nån missuppfattning. Jag är 99% säker på att jag redan betalat, men här var kommunikationen inte så lätt, så det slutade med att jag betalade lika mycket till, hade ingen kraft att tjafsa efter för lite sömn och mat.

Där är jag nu. I mitt non-smoking queen budget room med internet, 24-hour shower, inget fönster och inpyrd rök.
Jag har fått kontakt med professorn, som tydligen är i Shanghai den här veckan, men som hänvisat mig till en av hans studenter. Så efter en stunds vilopaus och dusch ska jag ta mig ut för att hitta käk och ett kontantkort.

Jag försökte lägga upp lite bilder. Men kanske sitter nån internetpolis på andra sidan väggen och letar efter dolda koder i dem så det tar väldigt lång tid. Jag återkommer.

Förresten skriver jag från framtiden. 6 timmar föra är jag. Jag kan avslöja att det inte kommer att hända nåt konstigt de närmaste 6 timmarna. Var bara lugna.

Jag saknar er alla och är ofantligt nyfiken på vad som sker utanför detta rummets fyra väggar. Det är jag glad för!

Jag har kommit en bit på väg. Jag har börjat kunna se hur min tid i Kina ser ut.
I förmiddags hade jag kommit så långt som till flygresan. Sen bokade jag ett hotellrum för ofantligt små pengar (kanske ska jag bo där hela perioden?) och nu har jag även sett mig själv checka in och slänga upp väskan på sängen.
Sakta jobbar jag mig framåt. Faktum är att staden har blivit tredimensionell också. Bara för att jag läst om ett berg i utkanten av staden och sett en bild på mitt hotell. Nanjing är inte längre bara en platt karta. Och jag har sett mig själv ätandes jiaozi i gatuköket på gatan nedanför.

Jag är spänd av förväntan!