Kapten J på de sju haven

Fördelen:

Distrito Federal, eller DF [de 'efe] kallas man har det jag kallar Mexico city.

Hursomhelst sa testade jag for forsta gangen tunnelbanan pa egen hand idag. Det kandes lite laskigt eftersom alla runtom mig tenderar att varna mig for ditten och datten.

Jag tar varningarna pa allvar och ar forsiktig men vill anda tro gott om folk. Och jag klarade mig idag.

Jag kan sammanfatta pa detta vis:

Tunnelbana till zocalo (stortorget), gick av en hallplats tidigare an tankt nar jag kande mig lite onodigt trangd. Annars gick det finfint.

Forutom lite annat ditten och datten som hande sa kan man saga att resans oplanerade mal var en gammal man utan tander men med frack i leopardmonster, stormhatt och med en gammal, losstrangad gitarr sjong nagot om amore och sant. Jag gav honom 10 pesos. Sen akte jag hemat. Jag ar nojd.

Det finns sa mycket intressanta manniskor har. Som overallt egentligen, men de ar ju sa manga har. Darfor kan jag saga sa. Ja det ar inte klokt.

Igar hangde jag med min esposo till skolor i norra delen av staden och tittade och fotograferade nar han talade om sin senaste bok. Coolt att se resultatet (nyfikna fragor fran lasarna) efter att ha sett manuskriptet skrivas delvis i knivsta.

En annan bra grej ar att min lokala familjs :) restaturant gar sa bra. Den ar jattemysig och har alltid mycket kunder och de lagar fantastisk mat. Centenario 107. Alla som aker till DF maste aven besoka denna bar.

Fast en dalig sak ar att jag aven fatt insyn i sjukhusvarlden. Senior har fel pa pumpen och vi vakar over vad som hander. Sjukhuset verkade vara bra, men lite ruffigt i mina ogon.

Jag läser i Bra Böckers Lexikon att "Sjöfararna kunde förr bravera med att de seglat på de sju haven. Troligen avsågs då Nordatlanten, Sydatlanten, Indiska oceanen, Norra ishavet, Södra ishavet, Stilla havet och Söderhavet."

När det ska väljas, då är det torra tider i mexico. Ingen alkohol säljs dagen innan och under valdagen.

...fann jag mig plotsligt i en hangmatta under ett palmbladstak. I handen haller jag en bok som jag aldrig vill ska ta slut och fina Senor Molito fragar om jag vill ha en kokosnot eller en kall ol. Jag svarar att jag vill ha en ol, blickar ut over Stilla Havet och skymtar en delfin.

Da tanker jag att livet ar allt bra harligt. 




  

...brande jag mig pa en stor brannmanet men aven en massa sma.

Jag skrev på fel blogg. 

Svettiga promenader,
espresso på uteserveringar,
mangoshake på stranden,
sandkorn mellan tårna,
nemofiskar i sjögräset,
grillad fisk till middag,
hälften av denna resan återstår,
ännu en resa väntar.

Jag känner mig så himla värd det.
Alltihop.

Hej, lilla favoritblogg!

...Nanjing: hejda.

Kara ni: hejda.

Kara dar: hejda.

Kara har: hejda.

Kara du: hejda.



(Vi ses!)

Och frånvaron härifrån blev lite längre än planerat från början.

Turen till Tokyo var lyckad. Jag gillar Tokyo. Bästa ögonblicket var nog uppe på ett taket av en skrapa, på 60:e våningen, och jag råkade komma dit lagom till solnedgången och det var så vackert att jag ville gråta. Bebyggelse så långt ögat når. Horisont av skrapor. Det var helt enkelt finfint.

Sen fick jag tillfälle att åka till TongLi. TongLi består av en stor del Gamla stan, som är avgiftsbelagd och konserverad för turism. Och trots att där inte var så många turister kändes det inte som en död stad. Vi, mitt angenäma sällskap och jag, strosade längs kanaler, åt sniglar, grisfötter och sesamsås, blev tjenis med folket i stan. För det finns nämligen inte så mycket att göra i stan, så i regel stannar man nog inte mer än en natt där. Vi blev där i fyra dygn, lamslagna av lugnet som infann sig, i kontrast till Tokyo och Nanjing.

Ok. Men nu. Tillbaka i Nanjing. Några dagar till. Bara.