Oron gnager inom mig. Ikväll väntas kulingvindar i Lundaviken. Maria ligger vid bryggan där någon barmhärtig människa lagt henne efter att hon hittats på drift nånstans i Norrtäljekanalen. Kedjan till bojen där hon svajade hade gått av. Vinden och vattnet hade fört henne nån helt annanstans. Vart vet vi inte. När vet vi inte. Men nu är hon iallafall hemma, tillfälligt förtöjd i bryggan alltså. Och så vinden i natt. Jag vill dit! Rädda henne från misären! Föra henne till trygga potatisbryggan. Lilla Maria, min vän. Som självutnämnd kapten över fartyget känner jag ett visst ansvar. Jag var nyss så här --> <-- nära att köpa en 9-timmars bussresa hem för att hjälpa henne. Men pappa snackade mig ur det.
Jag tänker på morgnarna till havs, och vinden har vänt över natten så att Maria plötsligt ligger och slår i stengrunden. Oron för det lilla. I jämförelse med hur hon legat och nött sig mot grund eller botten i en tid som vi inte vet hur lång.
4